Svear betyder egentligen edsvuren

Vad betyder de gamla sex namnen på svenskar?

Introduktion

Jag tror att jag har märkt en enkel synpunkt om namnet svensk som man inte har lagt märke till:

Under 37 år har undersökt de fem namn och namnformer som svenskarna har haft dvs. svion/svevion, svear, väring, svehans/svensk, favon och ruotsi. De har en gemensam religiös betydelse som jag nyligen har kommit på: “en folkstam som helgar och ger löfte”.

Svear betyder egentligen edsvuren

Om man jämställer namnet svear med väringarnas namn (edsvuren) blir det klart att varifrån kommer svearnas namn (swe-ed):

Väringar (av fornnordiska væringr, “edsvuren”) är en nordisk term som syftar på de vikingatida krigare som från 900-talet till 1100-talet tog lejd hos den bysantinske kejsaren i dennes livgarde, väringagardet.

Favioner hos Ptolemaios, som är svioner kan betyda “de med heliga egendomar” (fa-vi-on).

I so fall betyder svioner (svevion) “de som äger helgedomar”.

Då har man ersatt delen vi (helgedom, i svion/svevion) med delen ed i Sweden [sve (den egne, stam)-ed]. Att svära har också anknytning med helgedomar. Edda kan härstamma från ed-da (att dela upp heliga ed/löfte).

Ruotsi (svensk) kan betyda asagudardyrkare:

rote (n.)

1. ۱۳۰۰, “custom, habit”. a word of unknown origin.

os (as): “god”

Suetidi (sjöfolket) hos Jordanes kan vara vikingar runtom Viken. Suehans hos honom är Tacitus svioner.  Ordet hans (jämförbar med henge, hänsyn) kan betyda helgedom.

De synonyma namnen svear, swed-[en], väring (edsvuren) har varit tre senare termer:

Swede (swe-ede):

“native of Sweden,” 1610s, from Low German, from Middle Low German Swede, from a source akin to Old English Sweoðeod, literally “Swede-people,” from Sweon (plural) “Swedes” (Old Norse, Old Swedish Sviar), called by the Romans Suiones, probably from Proto-Germanic

*geswion “kinsman.” (tribe)

swear (v.)

Old English swerian “take an oath” (class VI strong verb; past tense swor, past participle sworen), from Proto-Germanic *swērjanan (source also of Old Saxon swerian, Old Frisian swera, Old Norse sverja, Danish sverge, Middle Dutch swaren, Old High German swerien, German schwören, Gothic swaren “to swear”), of uncertain origin, perhaps from a PIE *swer- “to speak, talk, say” (source also of Old Church Slavonic svara “quarrel,” Oscan sverrunei “to the speaker”).

oath (n.)

Middle English oth, from Old English að “judicial swearing, solemn appeal (to deity, sacred relics, etc.), in witness of truth or a promise,” from Proto-Germanic *aithaz (source also of Old Norse eiðr, Swedish ed, Old Saxon, Old Frisian eth, Middle Dutch eet, Dutch eed, German eid, Gothic aiþs “oath”), from PIE *oi-to- “an oath” (source also of Old Irish oeth “oath”). Common to Celtic and Germanic, possibly a loan-word from one to the other, but the history is obscure and it may ultimately be non-Indo-European. In reference to careless invocations of divinity, from late Old English.

Nordbefolkningen, asio (viso), varank och bora i Abu Rayhan Birunis rapport För några år sedan kom jag till den här synpunkten:

Firaesi hos Klaudios Ptolemaios som ett av sju folk in Norden kan vara finländare:

“Firaesi (fira-ässja, smideshärd firande, bastu folket): finländare (Suomi).”  Igår som jag läste ett nytt text från Mellanöstern kom jag till denna åsikt vilket fullbordar dess riktighet, eftersom  medeltida melanesier (Abu Rayhan Birruni,..) har rapporterad om tre folk i Norden: asiuer, varanker (svenskar) och boréer (hyperboréer, norrmän). Asiuer innehåller också ordet ässja.

Namnet Asiu har även varianter isiu och visiu (vis-siu, kunnig i ässja).

Den parsiska texten om de här nationerna: