Om de mytiska alverna och Elivågor
Mytiska alverna (alferna) har varit alemanner (tyskar):
Alver i nordisk mytologi är indelade i två huvudgrupper: ljusalverna (Ljósálfar), som är strålande och ljusare än solen, och de mörka. Tomtar (Dökkálfar), som sägs vara mörkare än tonhöjd. Bosatta i Alfheim under guden Freyrs styre, alver avbildas som vackra, långa och smala halvgudar. De framställs ofta som moraliskt ambivalenta, ibland ingriper de i mänskliga angelägenheter för att antingen orsaka eller bota sjukdomar. Enligt myter var de också skickliga metallarbetare.
Alver i varianten all-ver (all-man) syftar på alemanner:
Alemanni
namn på en germansk stam eller konfederation från regionen Elbefloden som under sen romartid slog sig ner längs övre Rhen i Alsace och en del av Schweiz, från proto-germansk *Alamanniz, som troligen betyder “allmänniska” (se alla + man (n .)) och betecknar troligen en koalition eller allians av stammar snarare än en enda grupp.
Mytiska Elivågor är Golfström
Elivågor (fornvästnordiska: Élivágar, ”de stormpiskade vågorna”, av él, ”oväder”, och vágar, ”vågor”) är enligt Snorre Sturlasson i Gylfaginning “den stora gäckande viken” en kollektiv benämning på flera älvar som har sin upprinnelse i Hvergelmir och flyter genom Nifelheim (Niflheimr) i underjorden. Men i Skáldskaparmál 17 tycks Elivågor vara namnet på endast en flod som utgör gränsen mellan Jotunheim (Jǫtunheimr) och Asgård (Ásgarðr). Elivågor nämns också på två ställen i den poetiska Eddan, men exakt vad som här avses med begreppet är oklart.[3] I Hymiskviða sägs att jätten Hymer (Hymir) bodde ”öster om Elivågor vid himlens ände” (at himinsenda). Här syftar begreppet troligen på det nordliga ishavet, som ligger ytterst mot himlens rand.