Jättar och risar (de stora och starka) har varit romarna

Jätte (fsv. iætte. kortform av fsv. iætun, från urgermaniskans etunaz med betydelsen frossare[1]) är i nordisk mytologi och folktro en storväxt och stark varelse med människogestalt, ibland klumpig och enfaldig, ibland ond och lömsk, men ibland också trollkunnig och vis. Jättarna var ofta fientliga mot gudar och människor, men båda grupperna fick också hjälp och råd från jättarna, och flera av gudarnas gemåler var jättar. De kallades i äldre tid även jotnar[2], resar (risar) i synnerhet bergsresar (bergrisar) samt tursar (þursar) i synnerhet rimtursar (hrímþursar) men även eldtursar. En jättinna kallades vanligen för en gyger (gýgr), men även för trollkona och dylikt. Ordet jätte anses vanligen vara besläktat med verbet äta (denna etymologi föreslogs först av Jacob Grimm) och ha betydelsen av glupsk frossare (jämför antikens människoätande cykloper och laistrygoner); turs och rese torde betyda “stark”; i nyisländskan antyder risi storlek, jötunn styrka, þurs dumhet. Det finns teorier om att jättar dyrkades under förkristen tid.

Rimtursar “de oregerliga i köldens land” och eldtursar är eskimåer och afrikaner

Rimtursar, även Hrimtursar eller Frostjättar, är i nordisk mytologi jättar från köldens värld Nifelheim. De skapades ur jätten Ymers svett i tidernas morgon och de väsen som hans ena fot avlade med den andra. De hotar människorna med mörk och evig vinter.

Ömsesidigt är eldtursar afrikaner.